hann inte längre än till min egna dator som står i våran kökssoffa då mamma läser upp att henens kollega har dött, fyfan.. hormonerna strömmar ut och förstör hela mig då jag måste byta ut mina cp-piller, jag hatar dom! så snart som möjligt.

men tänker er att en kompis/klasskompis/lagkompis eller vad som helst som ändå liksom fanns där om du kanske hade frågat och behövt honom eller henne en dag då livet känns åt helvete, bara försvinner sådär. mammas kollega va en bosse som tydligen va en speciell liten filur han. det är sjukt, för bara jag tänker på att ifall någon i min klass skulle dö, så skulle inte jag klara gå till skolan någon mer gång, fan vad tomt det hade varit tomt utan honom/henne. även fast jag ogillar min klass, ganska starkt!

RIP Bosse